En halv vecka efter sista föreställningen av ”Foxtrot” träffas vi igen. Fortfarande uppfyllda av starka känslor från vår häftiga musikberättelse skall Körklangen hitta ett sätt att gå vidare. Tomheten efter det mäktiga äventyret måste fyllas med något meningsfullt. Återträffen i tisdags präglades av både ridåfallets saknad och kreativt framåttänkande. Idéerna var många och utmanande och nu har vi bara ett mål för ögonen- att stå på scenen igen. Och att inte låta ”Foxtrot i Folkhemmet” bara läggas till handlingarna som ett closed case. Vi jobbar för att den rosade föreställningen skall hållas vid liv och spelas igen. Så att alla ni som missade oss den här gången skall få en ny chans.
Men först tar Körklangen nu julledigt för att ladda batterierna. Vi samlas igen med nya krafter år 2019.
Fortsätt följ vår blogg om ni vill veta vad som händer.

Nu åker skylten ned! Åtminstone tills vidare. Efter fyra bejublade upplagor av vår körteaterföreställning ”Foxtrot i Folkhemmet” är vi i hamn. Scenen är tom, publiken har gått hem och det är med sorg i våra hjärtan som vi plockar ner skylten- det nostalgiska bildmontaget av 40-talsfotograferna K.W Gullers och Gunnar Lundh. Bilden som varit vår ledstjärna genom hela detta fantastiska projekt. Nu infinner sig den stora tomheten, som alltid när ridån gått ned. Men euforin och glädjen över det vi fått vara med om bär vi med oss. Och vi känner stor tacksamhet till vår körledare Anna Mörner, regissörerna Martin Odd och Björn Holmgren, koreografen Anette Cortese, musikerna Axel Crone´, Daniel Jigsved och Joakim Dahlström. Och inte minst vår underbara publik. Ni var över tusen personer som kom och delade vårt musikaliska äventyr med oss.
Och än tänker vi inte begrava vår berättelse. Vi hoppas kunna dyka upp igen med ”Foxtrot i Folkhemmet”. Någon annan stans, på någon annan scen. Så att ni som missade oss den här gången skall få en ny chans.